Natt tankar

Då ligger man här, igen, sömn lös.

Jag vet inte om det är på grund av trissdess under dagen eller om det är mitt jä*** ben som inte kan sluta värka.

Efter drygt 20 år med Pertes tycker man att jag borde vara van. men icke, hur vänjer man sig vid att ha ont?

Hur förklarar man för någon som INTE har ont hur det känns att leva med ständig smärta?

Hur förklarar man utan att verka tjatig eller gnällig? Och hur ska jag göra mig förstådd så folk förstår att jag inte är lat utan att det är svårt att stå i duschen, klättra upp i sängen eller hämta posten i brevlådan en meter utanför dörren?

Och andra sidan, som min pappa så fint sa; "Jag tror inte att de opererar på lata människor."

Om drygt en vecka är det operation och sen ska det vara över, eller då börjar en ny kamp med nya krämpor men sen, sen ska det bli bra, inge mer tjat, inge mer gnäll och inge mer förklara "hur det ligger till"

När jag var i Trelleborg i fredags för olika informations möten innan operationen var där en kille i min ålder, han hade gjort operationen redan en gång för ett år sedan, fast i Lund, och det hade inte funkat så han var nu tvungen att göra om allt, tänk om det blir så för mig med?

Hans största oro var hur god maten är i Trelleborg, för på Lunds universitetssjukhus (och jag citerar) "var maten inge god, så jag hoppas verkligen att den är bättre här...?"

Jag vet inte, jag har aldrig blivit opererad förut, men är det verkligen DET man är orolig för innan en operation?

Det kanske var därför han måste göra om den?

Nä, nu var jag elak... Men man, eller jag, börjar ju undra hur det ligger till med prioriteringarna....

Så är ligger jag med miljoner tankar som jag tänkte att jag kunde dela med mig av till dig, snällt va? ;)

Kramar